jag orkar inte med allt detta längre. att allt ska vara så jävla hemligt och oskyldigt. att allt ska gå fram och tillbaka hela tiden. och sen händer samma sak, om och om igen. jag är så jävla van nu så jag märker knappt längre, jag märker inte när jag faller i tusen bitar.  jag orkar bara inte. fattar du det? jag orkar inte. 
en dag kommer det inte längre finnas någonting av mig, för du tar sönder mig. totalt. bit för bit faller jag ner, ner till lägsta nivån man kan komma, ännu lägre till och med. men egentligen så är det du som borde vara där. längst ner, nertryckt.  inte jag. 
Jag vet inte mer vad som finns att säga. men detta har tagit all min energi och nu finns det ingen energi kvar hos mig. jag vet inte heller vad som mer finns att göra åt saken.  för det blir ju aldrig bättre.


jag orkar bara inte.